Bengt Ohlssons senaste krönikor har väl gått få förbi. Diskussionerna kring kulturvänstern är inget nytt men ack så aktuellt. Till skillnad från Bengt Ohlsson har jag inget att förlora och är heller inte särskilt insatt i vare sig kultursidorna eller Malin Ullgren. I vilket fall jublade jag inombords när jag läste hans krönikor.
När jag senast lyckades övertala min vän att följa med till en svartklubb, fick jag lämna stället skamsen och besviken. De kan servera veganburgare och spela alternativmusik men blickarna bränner lika. Blickarna av samma slag jag får när jag går på Avenyns klubbar iklädd förrförra årets klackmodell. Skamset försökte jag till en början släta över det, men det var omöjligt. Jag var besviken, hur dessa människor jag så varmt pratar om påverkade min vän. Det är inte det att jag inte har känt blickarna själv utan mer förnekat de, för vart skulle jag annars ta vägen?
Vi är flera som känt oss exkluderade och ifrågasatta. Ett ifrågasättande av det yttre jaget eller det förväntade ideal-jaget. Secondhandkläder finns sällan i min storlek och sy kan jag knappt heller, vilket inte underlättar. Jag har suttit på förfester som en passiv observatör; referenserna haglar och åhörarna verkar få kroniska nervryckningar då deras huvuden samstämmigt nickar åt den som har ordet.
För det är just det: Endast de som har referenserna i ryggraden får vara med, vi andra sitter tysta bredvid. Vi memorerar allt, information som kan vara användbar till nästa diskussion eller nästa förfest.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, oavsett vilken kant man befinner sig på bränner blickarna lika och var elit är exkluderande och rädda för att beblandas med den andres likheter. Jag har alltid själv ansett mig tillhöra kanten med ”hjärtat på rätt ställe” men vad menas med detta ”rätta ställe” ? Innebär det att få andra människor känna sig okultiverade och minimerade? För att vara okultiverad måste man först bestämma vad det innebär med att vara kultiverad. Fråga inte mig har ingen aning.
Det påstås att människans behov av att kategorisera sin omgivning är biologiskt. Lika väl som detta är biologiskt är vi alla skapade av samma. Förmodligen därför vår separation från ”de andra” blir tungrodd och resulterar i en hyperseparation. De olika variationerna och skillnaderna hotar stereotyperna men visst är det skönt att tillhöra en stereotyp, som likt en bullmamma står bakom dig. Jag skulle säga att stereotyp är negativt laddat i denna individualiserade tid. Vi vill inget hellre än att tillhöra en grupp men samtidigt skall vi vara självständiga och stå på egna ben, en typisk oxymoron. Hela vårt samhälle präglas av denna självmotsägelse, där vi européer vill att alla skall vara som oss. Förutom när vi själva är turister.
Jag är trött på tvångs anonymisering av enskilda människor och hade tyckt det varit befriande om människor kunde bli mer öppna och vilja förstå ”den andre”. Trots att jag har svårt att acceptera att andra röstar på motsatta partier än mig själv förstår jag dem helt och hållet, alla röstar på det som gynnar en själv eller vad ens föräldrar röstar på. Om vi istället inriktade oss mer på vad vi har gemensamt hade det förmodligen blivit både enklare och mer givande för båda parter.
I all vår fokus på individualisering får vi inte glömma att vara självkritiska. Detta kan vara lätt för mig att påstå då jag anser att vänstern endast ser kampen för miljön, som en del av kampen mot kapitalismen. Ytterligare ett exempel på kanternas förnekelse kring gemensamma biologiska behov.
Avslutningsvis skulle jag vilja ta upp frågan kring hur långt vi egentligen kommit i vår utveckling? För några århundraden tillbaka ansågs kvinnan och naturen höra till samma kant. Den andra kanten tillhörde mannen och kulturen. Vår hyperseparation kanske bara är en produkt av det förgångnas tänkare och det är dags att ifrågasätta våra inlärda självklarheter. Efterlyser därför mindre briljering och mer inkludering samt mindre ”det” och mer ”du”.
Eller skall vi förbli en slav under den dualistiska härskarideologin? Fast visst är det ganska gött ändå att tillhöra en grupp.
Ett svar till Emil Jensens reflektioner kring Bengt Ohlssons krönikor: Ja alla kan vara medmänniskor men att vara medmänniska är inte permanent, det är en roll som vårdas. De flesta anser sig vara medmänniskor men det är få som agerar som det. Många personers handlingar brister då de inte speglar deras etik.
_______________________________
Detta är reflektioner kring:
Bengt Ohlssons ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” & ”De tolerantas dolda intolerans”
Boken: Det gröna skiftet – Från industrialism till ekologism av Henrik Hallgren Bokens bok inom miljö om du frågar mig.