Clik here to view.
Hej jag heter Petra och jag skriver krönikor medan allas vår Hanna Chawki kurerar sig genom att göra andra saker. Jag läser och lyssnar och tittar på en hel del. Kanske finns det något tips du kan ta med dig här.
Söndag. Jag måste upp tidigt eftersom jag ska sända SöndagsMorgan med producent-Erika. Programleda radio är svårt. Över en miljon lyssnar. Ibland en och en halv. Morgan har det i kroppen men han behöver vara hemma och arbeta med sina böcker. Det ska slå över till vintertid. Jag har hört att moderna telefoner (jag har köpt en nyligen) ska ställa om tiden automatiskt men det är svårt att lita på tekniken. Jag vaknar hela tiden. Det är Mercurius retro fortfarande, allt som har med teknik att göra kan gå fel.
Dagens ämne är berättelser som berör.
Jag bestämmer mig för att berätta om min relation till en viss författande kvinnas dagböcker.
Var femtonde år läser jag nämligen om Anais Nins dagböcker. Det är väldigt speciellt för mig. Jag upptäckte henne när jag tjuvläste Venusdeltat. Hennes erotiska noveller. Min mormor brukade läsa det jag läste. Hon tyckte den boken var för grov för en 13 åring. Det tyckte inte jag. Anais Nin hade karaktärer som hette Babette. Dom bodde på bordell och hade det trevligt. Dock: Inte ens en pilsk tolvåring tror att det är mysigt att bo på bordell bara för att man läst Nins böcker. Men jag förstår fortfarande varför jag blev så glad. Böckerna är fulla med bildrika fantasier. Anais gjorde det jag inte visste jag ville göra. Hon bodde i Paris. Hon skrev. Hon reste. Hon umgicks med karismatiska personligheter. När jag arbetat med att skriva ett tag och rest och levt en del själv och var kanske typ 30 år läste jag igenom dagböckerna en andra gång. Då blev jag besviken. Jag störde mig på Nin för att hon så uppenbart mystifierar sig själv, och hon kan inte dölja det utan skriver om och om igen, med alldeles för många ord, hur fantastisk alla tycker hon är. Jag kom inte åt henne bakom alla språkliga krumbukter och självupptagenhet. Jag var nu tillräckligt gammal för att inse att det inte finns några människor som är så himla mycket mer speciella än andra på det sättet. Hennes behov av exklusivitet störde mig. Jag tyckte helt enkelt hon var en ganska dålig författare. Och eftersom hon en gång byggt världar och rest portar åt mig blev jag besviken på henne. Jag tog när jag var 30 år hennes fåfänga personligt. När jag sen blivit ännu äldre blir jag rörd av hennes böcker. Eller blir jag kanske rörd av den läsare jag en gång var? Jag ser fortfarande hur hon försöker svepa in sitt liv i mörkgrått siden men nu ser jag också den sorgsna unga flickan bakom. Som skriver brev och betalar alla vänners nota för att göra sig behövd och för att få den där kärleken, som inte alls är dyrkan utan en ganska praktisk överlevnadsstrategi. Att se det ger böckerna en alldeles ny kvalité. Jag tänker nu att det kanske är det som försvarar hennes plats i världslitteraturen och i min bokhylla. Jag kan se min egen erfarenhet förändras genom hennes drömska självhävdelse, över tid. Ens kritiska öga kan bli så hårt så man inte minns vad författare och deras berättelser betytt, för allt man valt att göra, men också på hur man ser världen. Böckerna jag läste när jag var ung var fulla av bilder och fantasier. Och även om många sa sig skriva självbiografiskt, så var det här innan reality-genrens tid. Man kan tro att det är ungefär samma sak men det är det inte. Mycket av det som skrivs nu handlar om att bearbeta hemskheter. Inte om drömmar. Men det kanske är jag som inbillar mig att den inre världen hade större fokus i litteraturen förr.
Ringer Björn som jag ofta arbetar med, han gör musik och tillsammans med Karin odlar vi vår kommande podcast Stollar Bollar. Vi diskuterar hur vi ska rigga högtalare på toaletten på Trixter under Tiny festival på lördag… för att kunna premiärköra vårt första avsnitt där. Det handlar om Bergsbestigning, Bajs och Alkemi. Han har teknik. Han säger att det inte är något att oroa sig för. Folk kommer att kunna lyssna på bollande stollar medan dom kissar och bajsar.
Upptäcker ”Konstnärskapet” en podcast om konstnärer och deras processer. Blir väldigt tagen av Aida Chehregosha som fotograferar sina föräldrar när hon gestaltar tvångsfantasier hon haft efter en tung barndom. Jag har ju som bekant extremt svårt med offerkoftor, folk tycker hela tiden synd om sig själva, men när hon berättar om konsten som sin destruktiva kompis som hon snart måste göra slut med känner jag att hon verkligen är på riktigt. Hon gråter när hon berättar att hon inte har något mer att tillföra när projektet hon arbetar med är slut. I 20 år har hon undersökt depressionerna hon och hennes föräldrar landade i när dom kom till Sverige efter flykten till Iran. Jag berörs också av hur stolt hennes mamma är över henne, trots den mörka konsten som mamman säger att hon förstår. Lyssnar på ytterligare två konstnärer i samma pod. Cecilia Edefalk som kan prata med döda kollegor och Knutte Wester som hade svårt att göra ett minnesmärke för romer. Vilka intressanta personligheter och vilken välgjord pod. LYSSNA GENAST!
Bruno försöker äta en bajskorv. Jag promenerar flera timmar om dagen när jag är i Göteborg. Alltid. I Svaleboskogen. Runt i villaområdena. Jag tycker om att kika in i upplysta köksfönster och tänka på hur folk har det.
Får ytterligare mail om en tidigare krönika där jag kommenterade samtalet som selfie. Folk känner igen sig och är rädda att vi börjat kommunicera på så sätt. Jag noterar flera situationer, jag presenterar människor som inte känner varandra för varann men borde ha mycket gemensamt. Dom ställer inte en fråga till den andra personen utan berättar bara om sig själva. Jag önskar att jag inte börjat upptäcka detta. Jag får skriva en scen om det.
STOLLAR BOLLAR för samtal med prästen Lars om fåglar och ondska i bibeln. Vi gör två avsnitt om just skurkar och bevingade varelser. Karin som är fascinerad av ”citybirds” grubblar på om Änglar är en kombination av människor och fåglar, men Lars tycks tveksam. Jag frågar vad han tror den Helige ande är. Jag har ju en idé om att det är en omskrivning för den kvinnliga orgasmen: en ängel trängde in i Maria och uppfyllde henne med den helige ande…osv…men han är mer inne på att den helige ande är de kristnas gemensamma tro eller kunskap. Beroende på hur man ser på saken.
Vi ställer in vår tänkta resa till Italien. Viruset växer i omfång och kraft. Vi som fantiserat om att långsamt bila ned igenom Europa och sen bo i en av lägenheterna i Lucca som Martin funderat på att köpa. Nu hittar jag ett litet stenhus på en strand i Österlen online. Vi börjar där bestämmer vi, vi måste göra något, Martin har till och med tagit semester från Universitetet som är hans huvudarbetsplats. Och jag…jag växelverkar ju som sagt arbetsmässigt…jag har perioder då jag arbetar utåtriktat med föreställningar, regi och undervisning…sen vänder jag mig åt det egna skrivandet. Frigör tid, lägger inga möten. Planen för dom kommande tre månaderna är en grovversion av en pjäs och en skiss…en slags treatment på bok nr 2 i en trilogi jag skriver. Jag hade tänkt göra detta i Italien men nu får det bli på annat sätt. Jag bestämmer mig för att ta med Coronan i berättelsen. Har annars undvikit det. Martin säger nej när jag frågar vad han tycker. Ångrar mig igen.
Vi kommer över deppigheten ganska snabbt och börjar spika upp tavlor i lägenheten. Tittar på serien ”Erkännandet” när mörkret faller. Svt play. Bra krim som bygger på ett verkligt fall.
Jag tänker vidare på muser, bakar chokladbollar, skriver varje morgon och fotograferar en vacker regnbåge.
Onsdag. Lasse som är pappa till barnen fyller år. Jag bjuder honom på middag, vi äter koreanskt och jag frågar om jag får intervjua honom om muser. Alltså inspirerande kvinnor. Jag påminner honom om att han alltid jobbat bäst när han varit förälskad i någon som inte är tillgänglig, en slags erövringseufori. Han håller inte med om den verklighetsbeskrivningen helt och hållet. Lasse är skådis och regissör. Vi pratar om hur det var när vi arbetade på samma projekt, hur jag kunde nära mig på hans förälskelser, ett slags självplågeri för att få till rätt energi för att kunna skriva. Pjäser blev till, själv bröt man ihop och gick det till mötes, i en slags märklig skapande symbios som nu är svår att förstå. Vi har trevligt när vi sitter där, han är en nära vän som jag ofta retar mig på, vi är familj fortfarande men när temat nu är utan laddning är det tråkigt att prata om. Vi diskuterar Lou Salome istället, som var musa åt både Freud och Jong och Rilke, och som själv var rysk resenär, psykoanalytiker och författare. Jag undrar om man kan hitta något hon skrivit?
Nicole Kidman är verkligen opererad, på tal om psykologer… det ser man i serien ”The Undoings” på HBO nordic…där hon spelar just en psykolog. Första avsnittet är bra. Kolla in den. Hon kysser en ung kvinna med naturliga bröst i en hiss och blir konfunderad när Hugh Grant försvinner. Hon är gift med honom och han heter såklart något annat i serien.
Jag köper bakelser av en fransman som pratar mycket och luktar starkt av svett. Han ger en ung flicka order att röra sin smet snabbare samtidigt som han tittar på mig.
Torsdag. Annikki och Eva på middag. Annikki är en del av Tiny producers som gör Tiny Festival i Göteborg. Den mysiga festivalen skulle äga rum på lördag, men coronan blir värre och värre så precis innan hon kommer till oss så ställs alltihopa in. Maten är god och vinet också men det känns ändå konstigt med allt som inte sker. Eva vet inte om hon kan ha fest efter sin doktorsavhandling presenteras och opponeras. Jag tycker det är trist att vi inte kan ha premiär på Stollar Bollar på toa som vi planerat.
Fransmannens bakelser är gudomliga. Herregud.
Fasar över i skrivläge och blir som vanligt deprimerad. Att ha möjlighet att växla som jag gör mellan månader av utåtriktat arbete och sen månade med fokus på eget skrivande är en ynnest och något jag kämpat för i 25 år. Vad är meningen med livet? Vad är meningen med skrivande? Studenter skriver och ringer och ställer samma frågor. Jag låter tvärsäker när jag peppar dom men kikar över avgrunden själv.
Fredag. Packar. Ska alltså resa en vecka inom Sverige. Kanske längre, vi vill ha det öppet. Min nästa krönika kommer därför att handla om Skåne och saker jag lägger märke till där. Kanske även om Västergötland eller Värmland. Troligen skriver jag även något om det amerikanska valet. Martin meddelar att han satsat lite pengar på att Trump vinner. Det är nog allas vår största skräck just nu. Om Trump vinner så kan jag åtminstone glädja mig åt den egna vinsten, säger han och tar vagnen till Ölrepubliken för att träffa sin kompis Staffan efter att han tvättat våra munskydd i köket.
Vår inneboende Eva undrar hur länge vi ska vara borta, hon vill ha gäster under veckan eftersom hennes doktorsavhandling är klar. Jag lägger en tarot om perioden nov-dec. Det ser ut som kaos ska utbryta. Ett krossat hjärta skrämmer mig.
För dig som inte känner mig…Jag skriver och regisserar inom teater, film och tv samt skriver prosa och är sidekick i radioprogrammet SöndagsMorgan. Förutom detta undervisar jag och handleder projekt. Text är både min passion och mitt levebröd. Det du får läsa här är baserat på min dagbok. Hälsa gärna på mig här: http://www.petrarevenue.n.nu/
Detta är en krönika och allt som skrivs är författarens egna uppfattning av verkligheten.
Inlägget En vuxen kvinnas dagböcker, en exman fyller år och TINY blir inte av dök först upp på Göteborg Nonstop.