Magnus Sjöbleke ser fasader
Clik here to view.
Jag kapslar in mig i mitt hem och tror att det är oroligt på gatan utanför.
Men gillar ändå sena kvällar och så tas ett kliv ut och världen förändras.
Har med mig skissboken, mobilkameran, lyrikskallen.
Kvarteren kring Karl-Johansgatan har inte ändrats i grunden. Själva gatan är däremot mitt uppe i en förändringsprocess.
Trafiken delvis har stängts av men en och annan förvirrad bilist dyker upp på gatan med jämna mellanrum. Man vet inte om det är en cykelbana, om det är för bilar eller om det kanske till och med är spårväg som den gamla gatan har blivit. En hybrid som är allt i allo. Spårvagnarna hörs bara ibland. När bilarna kommer fram till Karl-Johanskyrkan gör de en U-sväng runt en skylt eller så fortsätter de nedför gatan till rödljuset och svänger vänster, mot trafikleden.
En bil-moped kommer åkande. Flyttjänst mopedbilar står det på. This is the way, the way im gonna do im going to make it. En framtida K.Dick-stad öppnas. Segway, åkplattor, människor åker fort och dristigt. Det finns risker men this is the way. This is the road i´m gonna do. Hädanefter är stadskärnan inte ämnad för onödiga större fordon eller så kommer gatorna att göras om för snabba åkplattor (som numera ligger slängda i alla undanskymda hörn).
Om cykelbanorna kommer att löpa obrutna eller ska de fortsättningsvis vara delvis uppgrävda eller fulla av gropar och, i överraskande fall brytas med tvära refuger som uppmanar till tvära inbromsningar och stora risker. Kommer eu-mopeder med matlådor att dominera cykelbanan. Kommer man fortfarande vilja ha kvar pedalerna eller blir det cykelmopeder som gäller. Kommer man att möta höghastighetskörande mopeder eller elcykel med terrängdäck i 60 knyck. Ja och man gör det redan nu.
Clik here to view.
Karl-Johanskyrkan liknar ett förvånat ansikte med dess skuggskapande fasadbelysning.
Skuggspelet ger reliefverkan. Ett ansikte liknande Svamp-Bob uppträder.
Jag sneddar uppåt. Lite längre uppåt backen från Allmänna vägen finns villor från förra sekelskiftet. Jag tröttnar ganska snart på dem och rör mig åter nedåt Karl-J-gatan.
Clik here to view.
Här finns ett ganska högt hus.
Jag tar ett foto av huset. Man kan nästan se detaljer som lampor och annat på fotot. Jag vill visa hur fasaderna ser ut. Stadsplanering är intressant och jag undrar om Göteborg kommer att lyckas. Att kyrkan ser ut som ett ansikte. Att höghuset ser ut som något annat o.s.v.
Många ser ut att ha samma gardiner.
Det byggs på ett slags skikt på höghuset jag på andra sidan gatan. Spårvagnens räls har lagts om. Enormt sällan kommer en vagn. Bara vissa turer går förbi Karl-Johansgatan.
Det känns som om syftet är att skapa en ganska avstängd värld i området. Ett reservat för Hipsters.
Clik here to view.
Höghuset tycks få romerska kolonner som tillägg. Kitschigt.
Jag går in på Majornas bryggeri med min vän och dricker en Kapare. Vi konstaterar att den som imponerar kanske mer än Lars Gathenhielm själv är hans hustru som även långt efter Gathenhielms frånfälle drev en framgångsrik handelsverksamhet på Stigbergstorget.
Tisdagar på Crippas Café.
Tisdagar varje månad är det öppen scen på Crippas. Det drivs av Poesiwerken, en förening för poesi i Götborg.
Det här året har dock nästan alla fri scens tisdagar ställts in. Poesi handlar om andning. Covid slår också mot andning. Två sidor av samma mynt.
Nu kan jag den här stadsdelen och sätter mig på min cykel. Jag rör mig mot centralen.
I höjd med Göteborgsoperan klyvs en bergknalle med skarp ammunition. Jag vet inget om anledningen, men spontant skulle jag gissa att det har med tunneln att göra.
Stan hyvlas ned till marknivå, mer och mer. Det skulle vara svårt att göra samma sak i Oslo. Men jag tycker ändå att städerna har de gamla bergen gemensamt.
Kanske är det Bergskungen och inte Svamp-Bob som dyker upp oväntat i Karl-J-kyrkans fasad som vore det Jesu svetteduk.
Invid Stenpiren har det skapats nya ytor med beach-karaktär. Man kan samlas och lyssna på vågorna eller musik av Beach Boys Kokomo, som bl.a. Scott McKenzie skrev ihop med Beach Boys d.v.s. samma person som 1967 sjöng låten San Fransisco med The mamas and the papas. Förstnämndas text handlar om en skapad idé om en ö, utgiven 1988 thats where you want to go to get away from it all, och titta på vattnets glittrande yta.
Clik here to view.
Jag ser ett sekelskifteshus Stora Badhusgatan, där den mesta biltrafiken nu är borta p.g.a arbeten i staden. I det huset lyssnade jag på Union Carbide Live någon gång 1984 eller något sådant. Stefan Falck sjöng, Lars-Erik Holmquist spelade gitarr, Henrik Rylander spelade trummor, Björn Olsson på gitarr vill jag minnas. Sättningen kan dock ha varit annorlunda.
Jag ser på facebook. En fb-vän visar en bild på det enda stenhuset i Haga.
Det är borta. Det upplevs som om staden förändras igen och att kulturhistoriska värden riskerar att gå till spillo.
Inlägget SLUMPVIS RÖRELSE I OLIKA RIKTNINGAR dök först upp på Göteborg Nonstop.