Förhoppningarna var rätt högt satta. Stående publik, ett imponerande starkt gäng artister på scen. Och så Kitty då, som skulle ta bort stelhetskänslan helt och hållet.
Inte för att Timo på något sätt var stel förra året, snarare tvärtom lysande. Men Kitty är ju ändå Kitty.
Efter förra årets sjukt snygga grafiska iscensättning av både Scandinaviums golv och scen var dessutom mina förväntningar på en extremt visuell upplevelse högt satta.
Det blev till slut liksom nästan ingenting med nåt.
Om vi skall börja från början så kändes valet av Kitty Jutbring som programledare gjutet efter den kritikerstorm mot grabbigheten som präglade P3Guld 2010, både på scenen, bland de nominerade och bland prisutdelarna.
Vem skulle väl kunna tvätta bort den stämpeln mera effektivt än en som driver mensbloggen, är uttalat feminist och förmodligen gjort mer för svenska tjejer i tidiga tonårens frigörelse än någon annan?
Och hon är bra. På väldigt många saker.
Att leda en stor musikgala visade sig inte vara en av dem.
Draget att komma in utklädd som en jättestor ”snippa” i början, tona ner det viktiga att det var just hon som programledde och peka på att det viktiga var att det äntligen var en tjej var nåt slags genidrag. Men där räckte det gott.
Att sedan räkna kvinnor och män som framträtt, eller att påpeka att KVINNAN Robyn vunnit pris gjorde bara det hela tråkigt tröttsamt och utstuderat.
Årets artistutbud, nomineringar OCH prisutdelare visade att P3 gjort sin läxa.
Vi behöver inte få budskapet inbankat i hjärnbarken mellan varje låt…
Dessutom tycker jag att varje människa som får ett uppdrag ev den här sorten kan bemöda sig att läsa på sina 30-sekunderssnack…
Detta eviga manusläsande som vi bjöds på igår kändes faktiskt lite som en skymf mot alla som dyrt betalt sina biljetter eller för den delen satt klistrade framför TV:n.
Och det för oss in på gårkvällens andra stora problem i Lisebergshallen.
Det är en bra idé att låta betalande fans komma närmast artisterna och det är säkert en större kick även för dem som uppträder.
Men de är trots allt en försvinnande liten del om man jämför med dem som ser TV-versionen. Och igår funkade verkligen inte SVT:s del av kontraktet.
Tråkiga kameravinklar, konstigt bildproducerat då artisten allt som oftast försvann ur bild när man eventuellt skulle få se en närbild.
Dessutom var ljuset under all kritik.
Där förra årets gala ljussattes på ett experimentellt sätt, oändligt uträknat och helt rätt för varje nummer, fick vi i år en orgie i matta mörka ansikten.
Ibland med lite färg i.
Stackars Albin Gromer såg helt illamående ut i sin gröna nuna. När jag tittar på sändningen nu i efterhand ser jag knappt en enda spännande ansiktsbild från scen. Bara oändligt halvmörker.
Nåja, nu låter jag ju väldigt gnällig här. Det som får oss att vilja på på P3Guld är trots allt att det faktiskt är enda gången man så koncentrerat kan få se det bästa av svensk ny musik. Och med varsitt enda nummer måste till och med jag tycka att det verkligen levererades från scen.
Dessutom tror jag att P3 kan vara lugna i förvissning om att de inte behöver kämpa så förtvivlat för att få till det med könsfördelningen framöver. Svensk musiks framtid består nämligen, vid sidan av några gubbpojkar i hängslen och hatt, av kvinnor. Med Robyn som överprästinna kommer nämligen Tove Styrke, Those Dancing Days och First Aid Kit snart att ta över. De två förstnämnda kickade skiten ur oss igår.
Trots att det var svårt att se dem i mörkret.